Storsjöodjuret en myt eller verklighet?

Vittnesmålen om en oförklarlig och skrämmande varelse i Storsjön i Jämtland är många – och har långa anor. Under århundraden har Storsjöodjuret visat sig för människorna i Storsjöbygden. Försöken till förklaringar av fenomenet har varierat, men ännu har ingen lyckats bevisa vad det är som finns i vattnet.

Storsjöodjurets fridlysning

Den första kända skriftliga förklaringen om ett odjur vid Storsjön härstammar från 1635. En kyrkoherde vid namn Mogens Pedersen från Herdal nedtecknade sägnen om Jata och Kata. Den berättar om två troll som kokade vatten i en kittel vid Storsjöns strand. När de hade kokat i många år började det stöna och kvida ur kitteln och sedan kom en stor knall.

Ett underligt djur med svart ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann ner i djupet. Odjuret trivdes i sjön, växte sig oerhört och väckte fasa bland människorna då det visade sig. Till sist nådde det runt Frösön och kunde bita sig själv i svansen.

Människorna runt Storsjön blev givetvis rädda för odjuret. Till slut fann Ketil Runske på råd och uttalade en trollformel som tyglade odjuret. Den höggs in i sten som restes på Frösön. Idag finns stenen intill f.d. medborgarhuset på Frösön.

Sedan verkar Storsjöodjuret ha hållit sig lugnt i flera hundra år, men enligt nedtecknande berättelser börjar det dyka upp allt oftare under 1800-talet. Till slut hade observationerna blivit så många att man bestämde sig för att fånga Storsjöodjuret.

Storsjöodjurets fridlysning

Vid seklets början avtog fångstförsöken och i början av 1960-talet kom de första kraven på att skydda Storsjöodjuret. Östersunds turistbyrå tog tag i frågan och den 22 januari 1986 beslutade Länsstyrelsen i Jämtlands län att Storsjöodjuret skulle fridlysas. Från och med nu var det förbjudet att ”döda, skada, fånga levande djur av arten Storsjöodjuret.” Man fick inte heller ta bort eller ”skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”.”

Samfundet Storsjöodjurets vänner

Inför Storsjöodjurets fridlysning i samband med Östersunds 200-års jubileum 1986, efterfrågade Länsstyrelsen i Jämtlands län betänkande från ett antal insatser. Frågan var hur de såg på Storsjöodjuret och en eventuell fridlysning:

Samfundet Storsjöodjurets vänner ansåg att fridlysningen är ett föråldrat sätt att se på skydd för hotade arter. Istället måste artens hela livsmiljö skyddas.

Jämtlands läns museum gick tillbaka till förhistorisk tid i sin inlaga och hävdar att det med största sannolikhet rörde sig om en sjöorm.

Fiskevattenägarförbundet tillbakavisade påståendet om att det skulle röra sig om ett odjur. Ingen skada hade enligt känd dokumentation, skett på liv och egendom under de senaste 200 åren. Förbundet förordade en fridlysning med hänvisning till att regeringen infört fritt handredskapsfiske, vilket neutraliserat den frizon som fiskevattenägarna ställt till Storsjöodjurets förfogande inom 300-metersgränsen.

Naturvårdsenhetens tjänstemän vid Länsstyrelsen Jämtlands län reserverade sig och menade att skyddet borde gälla hela biotopen, livsmiljön Storsjön, i stället för enbart själva arten Storsjöodjur.

2002 ansökte en privatperson om dispens från förbudet att plocka upp Storsjöodjurets ägg, men Miljödomstolen yttrade att länsstyrelsens fridlysningsbeslut stred mot regeringsformens krav på saklighet, i och med att en ” vetenskaplig icke verifierad djurart” fridlysts. 2005 meddelade JO att denne delade miljödomstolens bedömning, och ansåg att Storsjöodjuret inte kunde vara fridlyst. Länsstyrelsen valde att 2006 ompröva och därmed upphäva beslutet från 1986. Efter en juridisk prövning av fridlysningen 2005 tvingades dock Länsstyrelsen i Jämtlands län upphäva den p g a brist på fysiska bevis om att odjuret faktiskt existerar.

Fakta om Storsjöodjuret

Fångstmetoder

År 1894 gick en grupp Östersundsbor samman och bildade ett bolag, vars syfte var att försöka fånga Storsjöodjuret. Bolaget satte igång med en febril verksamhet. Sommaren 1894 byggde man en brygga ut från kloakarmen norr om Frösöbron. Längst ut på bryggan byggdes ett brädskjul där en inhyrd norsk harpunerare placerades. Tanken var att Storsjöodjuret skulle lockas fram med hjälp av elektriskt ljus som sänktes ned i vattnet. Men både detta och senare försök under 1900-talet misslyckades. Flera av de fångstredskap som har använts, bland annat den enorma fångstsaxen, finns nu att se på Jamtli i Östersund.

En förmögen Östersundsdam lät vintertid hugga upp vakar i isen. Hon anställde en norsk valfångare som med lykta och ljus försökte locka fram Storsjöodjuret. Jaktexpeditioner har gjorts vintertid, med upphuggna isvakar där man sänkte ner fångstbete av valkött och spädgrisar.

I nutid, 1998, har skotten Adrian Shine sökt Storsjöodjuret med hjälp av båtar och ekolod.

Fakta om Storsjöodjuret

Gillar fisk, potatis och kålrötter. Tycker om värme. Låter med ett väsande, vinande eller klapprande ljud. Lägger sig gärna tidigt, de flesta har sett odjuret mellan kl 16 och 19.30

De vanligaste teorierna om vad Storsjöodjuret kan vara: En mal, en stör, en fornnordisk kvarleva, trädstockar, en reptil, okänd sälart, tromb, svallvågor, optisk synvilla eller rent av gasbubblor från sjöbotten?

Ögonvittnen talar om ett långt ormlikt djur med pucklar och ett litet hundlikt huvud med öron eller fenor tryckta intill halsen.

Huden beskrivs som glatt, blankt, slemmigt och ibland fjälligt. Färgen varierar från grå, grå med svarta fläckar, mörkgrön, klart mellanröd med mörka längdstrimmor och rödgrå.

En sak kan vi vara säkra på. Sista ordet är ännu inte sagt om Storsjöodjuret. Eller vad tror du?