Iakttagelser
Idag finns mer än 200 observationer representerande med cirka 500 vittnen. De flesta gjordes mellan 1890 och 1910, samt på 40-, 50-, och 70-talen. Iakttagelserna är hämtade från tidningsartiklar och personliga vittnesmål som finns samlade på Jamtli, Jämtlands läns museum.
Det låg invid stranden och röde sig!
Observationen presenterades som ett bevittnat intyg och offentliggjordes av lantbrukare Anders Aronsson i Salom, som skrev:
”Min far Aron Andersson i Salom, som nu är död, berättade flera gånger att han i sin ungdom för mellan 60 och 70 år sedan, och tillsammans med andra personer, en vacker dag arbetade med slåttern på ägorna mot Storsjön, då han fick syn på ett djur som låg invid stranden och rörde sig i vattnet. Granne Mårten Persson hade en rödgrå häst med vit man och till en början trodde min far och de andra som såg djuret att det var denna häst som på något besynnerligt sätt kommit ut i vattnet.
Färgen på djuret stämde med hästens och djurets huvud (låg) en vit man och flöt på vattnet. Efter det att man kommit till denna slutsats beslöts det att gå ned till stranden och försöka rädda hästen. Men komna ned på backen, som stupar mot sjön, begav sig djuret med stor fart utöver tills det plötsligt försvann i djupet. Först då förstod de att de sett det hemlighetsfulla djur, som sägnen även på den tiden visste berätta skulle finnas i Storsjön”.
Iakttagelse av Irene Magnusson
Det är länge sedan men jag minns varenda sekund när jag såg storsjöodjuret. Mitten av juli -76. Jag och min dåvarande pojkvän Rolf hade lagt nät-bara två-för det var så varmt och stiltje. Efter att vi lagt näten åkte vi i den lilla ekan-båten en sväng extra mot Kärringviken-Sannsundsbron. Det vi såg hände mellan dom ställena. Vi åkte rakt ut från stranden ca 200 meter. Det var en boj där. Konstigt tänkte vi. Där är det så djupt. På vägen dit hoppar det en stor, stor öring som om den blivit skrämd.
När vi kom fram till bojen stängde Rolf, som sällskapet hette, av motorn till roddbåten och vi gled fram mot bojen. Det var totalt spegelblankt och varmt, kvalmigt och jag kände en stark obehagskänsla. Jag lutar mig fram i fören för att se vad bojen var fäst i. Jag såg ingenting förutom min spegelbild i vattnet. Jag sa det till Rolf men fick inget svar. Jag skulle precis upprepa men då hör jag Rolf: Men vad i hela hel….! Då står han kritvit och stirrar. Då isades hela jag. Värmen försvann kändes det som. Ca 25-30 meter ifrån oss välver det opp ett gigantiskt djur. Att det var en levande varelse finns inga tvivel om!
Först välde det opp en stor våg ca 2 meter, efter det en blank gråsvart rygg ca 2 meter och efter det en stor mjuk våg. Vi såg inget ansikte för det var under vattnet. Men att djuret var mycket större än vår roddbåt finns inga tvivel om. De stora vågorna och den långa ryggen visade det tydligt!
Jag skrek till Rolf ”STARTA MOTORN”, eftersom djuret simmade mot oss i en liten cirkel. Motorn startade inte förrän på fjärde rycket. Då hade det simmat så nära så vi kände vågorna. Då var det 15-20 meter ifrån oss. Jag var skräckslagen och värre blev det när jag ser att djuret följer oss hela vägen till land. ”Kör upp på land ” skrek jag men när det blev för grunt för djuret så vände det. Vi var då på Funäs sidan, men vi såg djuret hela vägen över sjön till Hackås sidan, så stort var det. Det var två bleka personer som körde väldigt nära land till Funäs viken där vår utgångspunkt var. Chockade och bleka kom vi hem till mina föräldrar. Rolf Larsson har bara gapskrattat om Storsjöodjuret förut men nu är även han totalt övertygad.
Djuret måste vara 6-7 meter långt. Minst
Storsjöodjurets Barn
Per Jonsson på Andersön, född 1873, intervjuades 1960 av länsmuseets upptecknare Erik Lögdberg om en händelse 1920 som det finns paralleller till i både Norge och i Skottland:
– Jag skulle vittja gäddryssjor som jag hade här i viken, berättar Per Jonsson. När jag tittade ner i vattnet fick jag se ett vackert litet djur som var 50-60cm långt. Det vevade på för att krypa igenom nätmaskorna. Det var ingen fisk för det hade svans och var grönaktigt. Huvudet var litet som på en orm eller en ål ungefär. Jag tror det var ett yngel av Storsjöodjuret för det visade sig flera gånger i viken.
2000-talet
Personlig berättelse juli 2006, berättad för Ulla Oscarsson, Länsmuseet, Östersund
En man och hans f.d. sambo var ute på Storsjön och trollade bakom Hoverberget i en 5 meter lång ny båt. ”Det var kav lugnt”. På 20 meters håll såg de plötsligt liksom en ryggrad som sköt upp ur vattnet. Det såg en puckel och framför den fanns en timmerstocksliknande ryggrad. Färgen var brunsvart och ytan var slät och hård.
Varelsen rörde sig upp och ner. Två gånger dök den upp till vänster om båten. Mannen i båten såg den på ”gör nära håll”. Båten guppade väldigt. Längden uppskattade han till 20 meter. Varelsen rörde sig från Hoverbergssidan till Hackåssidan och var synlig hela vägen. Det bildades enorma svall efter den.
ÖP, Juli 2007
Som flera sammankopplade pontoner, så beskriver Ulla Hellby de två varelser hon såg glida fram i hög hastighet över vattenytan i Rödösundet. Hon var på väg hem från sommarfotokursen på Birka vid halv elva-tiden på kvällen och passade på att titta på den vackra utsikten över sjön. Men när hon kom till den skarpa kurvan vid Täng i Ås fick hon syn på något egendomligt ute i vattnet.
– Jag såg två föremål som rörde sig fruktansvärt fort över sjön. Men det var ingen båt, jag har aldrig sett en båt röra sig så snabbt och graciöst över vattenytan.
Ulrika kan inte säga exakt hur snabbt det gick, men uppskattar att det förflyttar sig flera hundra meter på de 15 sekunder det tog för henne att springa runt till bagaget på bilen och hämta kameran. Hon zoomade och lyckades få en bild av de två ”varelserna”. Ulrika är glad att hon hade kameran med sig eftersom hon vet att många skulle tvivla på vad det egentligen var hon såg.
Hon är själv inte helt övertygad om att det verkligen var två odjur, men hon har ingen bättre förklaring på fenomenet.
– Det låg mycket lågt i vattnet och såg ut som flera ihopkopplade flytpontoner. Det var definitivt
två för den ena simmade snett till vänster bakom den andra.
Föremålen var svarta och lite ojämna till ytan. Varje föremål bestod av tre till fyra ”pontoner” eller pucklar och varje puckel var cirka en till två meter lång och drygt en halvmeter bred. Den främste pontonen beskriver hon som lite större än de där bakom, men hon såg inget huvud.
Varelserna befann sig uppskattningsvis 500 meter från stranden när Ulrika knäppte bilderna, de simmade sen bort mot Rödöbron och försvann i soldiset.
1900-talet
– J.H Almgren och två av hans bröder voro i början av 1900-talet ute och för att ljustra mellan Vattviken och Hoverbergsudden då de fingo syn på ett föremål i storlek av en roddbåt och mörkbrunt till färgen, som sakta och ljudlöst gick förbi i riktning mot Hammarudden. Djuret eller företeelsen var ej längre från deras båt än att det fullt tydligt syntes i belysning av ljusterelden. Särskilt lade de märke till dess bruna färg, varför också deras första tanke var, att det var en roddbåt med folk i, som voro ute för att bespeja dem. Därför riktade också alla tre sin särskilda uppmärksamhet på företeelsen.
Men då ingen människa kunde upptäckas och inga åror syntes eller hördes , utan föremålet alldeles ljudlöst gick förbi dem och försvann i mörkret, började de se på varandra med frågande blickar. Efter en hastig överläggning voro alla ense om att genast fara hem de fortast de kunde. Tilldragelsen höllo de länge hemlig men ansågo själva att det var Storsjöodjuret de sett.
Detta var inte första gången Storsjöodjuret iakttagits av Vattviksbor. På 1840-talet sågs det av Jon Olofsson i Vattviken då det med en rasande fart for från västra Hammarsudden åt Hackåshållet till, men med tiden kallades det för Näcken. – Namnet Näcken användes också när någon ville avhållla barnen från att gå ner till sjön: ” Näcken kan ta dig ! ”
Berättelsen är hämtad ur Bergvind, utgiven av Bergs hembygdsförening
Östersund 1926, G.F Berntsson & Sons Tr
September 1936, källa ÖP 15 sept. 1939
Varelsen iakttogs i Vigge under en timme. Varelsen rörde sig sakta och buktade som en orm. Flera pucklar var synliga. Buken glänste som silver. Varelsen var lång som en stock.
5 juni 1949
Taxiflygaren Hans Borgsen landa sitt sjöplan på Brunfloviken då han upptäckte ett djur som kom simmande på tvärkurs till planet. Det liknande enligt Borgsen och hans kvinnliga passagerare, en stor förvuxen fisk med egendomliga form. Djuret var omkring tre meter långt med tre pucklar över vattenytan. När planet kom ner på knappt 100 meters höjd försvann det i djupet.
1956, 9 augusti
Vid 7.30 tiden på morgonen befann sig Gustav Jansson samt Viola och Erik Olsson vid stranden av Hölåsen i Hallen. Plötsligt fick Gustav Jansson syn på vad han först trodde var en dyktimmerstock, som kom upp ur vattnet.
– Men det var ett djur och det satte av med hög fart åt Trappnäshållet. Vattnet stänkte i högan sky omkring djuret, som om det skulle ha varit försett med en stor roterande propeller, berättade han.
Efter en kort simtur låg det stockliknande, cirka 6 meter långa djuret stilla på vattnet ” och solade sig, varpå det åter satte av i samma höga fart”. Till en början uppfattade vittnena det som ” en stor svart, rund klump i vattnet, men så småningom antog det mera formen av en stock”. Efter tio minuter försvann det i östlig riktning.
1976 var ett stort observationsår.
1976, 12 juni, Kenneth Andersson och ytterligare fem personer.
De såg något mellan Hovermo och Mjäla, på ett avstånd av cirka 300 meter.
Kenneth Andersson beskrev ett märkligt huvud med ett slags ”spröt”, en rund grå puckel och hur de bubblade kraftigt på platsen där djuret dök i minst 15-20 minuter efteråt. De övriga vittnena bekräftade hans uppgifter.
1976, 9 juli, mellan Funäs och Hackås, berättat för en veckotidning.
På kvällen färdades Rolf Larsson och Irene Magnusson i motorbåt mellan Funäs och Hackås, när en stor oförklarlig våg plötsligt kom rullande 60 meter från båten. Efter ytterligare några vågor dök det upp ”en upp- och nedvänd båt, cirka 1 meter lång och ett par, tre decimeter hög över vattenytan”. Djuret började cirkla runt båten. De blev så rädda att de körde mot land med tio knops fart. Djuret förföljde dem och höll samma fart som båten, trots att de fortfarande gick i en halvcirkel. När båten senare stannade en bit innan land kunde Rolf och Irene se djuret ytterligare fem, sex minuter när de gick mot Hackås. Dyningarna efter det påminde dem om vågorna efter en storm.
– Jag blev så fruktansvärt rädd att jag skakade i hela kroppen. Och efter vad jag har sett ger jag mig aldrig ut i sjön ensam mera.
1976, 9 augusti
På eftermiddagen vid 14.30 tiden såg Anders Nordin, syskonen Britt-Marie, Irma och Krister Jonsson samt Lennart Jonsson hur Storsjöodjuret stannade upp nära stranden utanför Vattvikens by i Hoverberg. ”Det började liksom guppa upp och ner i vattnet”, enligt vittnena, som också såg skum omkring det och sedan stora vågor som rullade in mot stranden från cirka 300 meters avstånd.
Irma Jonsson beskrev det som en brunsvart rygg på vad som för henne mest av allt liknande en fisk. Den ”ökade farten, böjde kroppen så att den blev till en puckel och försvann i djupet”.
Pingstadgen 1979, berättat för Ulla Oscarsson på Nattugglan 1990.
Händelsen var norr om Verkön och sett av Ulla Björkman och Torsten Dixelius. Det var lugnt och vackert väder. Först hördes ett råmande läte eller något som fnös. Det var ett stort djur med sina svarta pucklar. Varelsen reste upp huvudet och vände sig bakåt. Djuret tumlade i vattnet.Ingen båt fanns i närheten.
Iakttagelse av Johnsson & Larsson 1983
Carina Johnsson och Karl Gustav Larsson åkte båt längs med stranden mot Brunflo på Östersundssidan. Det var sent på eftermiddagen, fint väder och nästan ingen vind. Plötsligt fick de se något som såg ut som fåglar som just är på väg att lyfta långt ut på vattnet, det såg ut som tre vita måsar som rörde sig i riktning mot Östersund i rasande fart. Carina ropade åt KG och pekade, när han fick syn på det så ökade han farten på båten och skrek till Carina att ta fram kameran.
Carina siktade på vattnet som rörde sig, men hon hann inte ställa in kameran och körde nästan slut på filmen direkt. När båten kom mot rörelsen så ändrade den riktning, bort från båten och vattnat stannade av och blev lugnt. Carina fick en känsla av att föremålet var relativt stort och att det rörde sig väldigt fort. Det kändes overkligt, vi blev tysta men när bilderna kom gick det inte längre att vara tyst för bilderna talar sig själva.
1 augusti 1984, Länstidningen 2/8 1984
Plats Fanbyn, Orrviken, iakttagen av Inger Månsson och Sixten Jonsson, m.fl.
Varelsen tumlade fram som en delfin. Nio personer hörde ett frustande läte från sjön. De gick ner till stranden när de hörde ett ljudligt bröl.
De såg en 12–15 meter lång varelse. Den rörde sig 125 meter från stranden och observerades i minst fem minuter.
Iakttagelse av Gunnar Cogrell
Gunnar Cogrell, Gräftåvallen, är övertygad om att det var Storsjöodjuret han såg tidigt en morgon för drygt 30 år sedan.
Iakttagelse av Festin
Evert Festin, Hackås, var tillsammans med sin hustru ute på en fisketur vid öarna utanför Hoverberget en sommarnatt 1994. Då fick han Storsjöodjuret på kroken!
1800-talet
Det första som omnämns i skriftliga källor, som är framforskat av Jamtli, Jämtlands läns museum är följande:
– En kvinna född 1799 i Krokvågen i Ragunda socken hörde sina föräldrar berätta att de förebådade olycka om Storsjöodjuret visade sig för människorna.
– Vintern 1840 ismetade Ersson i Sanne och några bekanta utanför Hackås när plötsligt, ”ett ovanligt stort djur for förbi det stora hålet under isen. Djuret skulle ha varit så brett att det täckte hålet fullständigt” och en god stund gick innan det passerat på längden förbi öppningen i isen”. Djuret hade enligt vittnena fläckar, från svartgrön till gulgrå.
– Sommaren 1863, en varm och lugn julidag, såg riksdagsman Jöns Bromée och flera av hans gårdsfolk, då de strax före solnedgång kom hem från slåttern i Billsta, Hackås, att ett ovanligt och stort djur plaskade i Storsjön nära land och invid ån utanför gården. Bromées svärmor menade att det var badande barn som ”plaskade och väsnades” så. Efter närmare skärskådande fann de dock att det ej kunde vara barn som satte vattnet i sådan rörelse. Vattenkaskaderna upphörde något, och de kunde då se att det var ett ovanligt djur, som låg delvis på själva stranden, delvis i vattnet.
Det var stort och styggt och hade flera korta, tjocka fötter. ”Det var nog dessa fötter, på vilken aftonsolen blänkte, som vi från början trodde var barn”. Då alla var ense om, att det var ett stort, styggt sjödjur, beslöt man att förfölja det. Två bössor laddades och två båtar utrustades i hast. Under tiden hade odjuret begivit sig något från stranden ut i vattnet och rörde sig sakta utåt. Det liknade då 10 á 12 blanksvarta , hoplänkade ankare, som gått efter varandra. Fem man gick i vardera båten, i den ena Bromée, väpnad med bössa och fyra roddare. I den andra mjölnare G Qvarnström, likaledes beväpnad med bössa och fyra roddare. Man rodde efter djuret allt vad roddarna förmådde, men hann aldrig inom skotthåll, tvärtom vann djuret alltmer försprång och mitt på sjön mellan Billsta och Matnäsudden försvann det i djupet och kom icke åter upp.
Bland förföljarna fanns handlaren E. Byström och drängarna N. Berglund och Nilsson. Många stod på gården och såg på djuret och färden. Djurets storlek kunde ej så noga bestämmas, ty att döma av vattnets rörelse var icke hela djuret synligt ovan vattnet, men den synliga delen kan man uppge till 10 alnars längd.
Att detta är sanning, intygar riksdagsman Jöns Bromée under edlig förpliktelse. Berättelsen var intagen i tidningen Jämtlandsposten 1.11 1893. Intyget var infört i samma tidning 31.10. 1898.
– 1894 i oktober var John Bergström och hans hustru i båt på väg mellan Myssjö och Hackås när båten plötsligt törnade emot ”något mjukt föremål med påföljd att den höjdes och började vicka åt ena sidan”. Något grund fanns inte på platsen och vittnena var övertygade om att Storsjöodjuret härjade långt nere i Funäsviken. Fångstbolaget i Östersund svara med att sätta ut ståndkrokar. Man konstruerade dessutom en flotte så att hela arsenalen kunde skeppas runt till de platser där Storsjöodjuret ofta visat sig.
– 1898 , den 10 juli befann sig ett sällskap på sex personer nere vid Vattjoms brygga i Oviken. Det var sol och fint och Storsjön låg spegelblank. Plötsligt upptäcker faktor P.E Åsén på cirka en kilometers avstånd någonting som han först trodde var ”en i aktern hårt lastad båt”. Hans hustru påpekade dock att det inte kunde vara någon båt. Då rusade han ner till roddbåten och begav sig ut på sjön för att titta närmare på det.
Han närmade sig en kropp, ”som nu befanns lysa starkt röd i solskenet på den lugna sjön”. Först trodde Åsén att en räv hamnat i vattnet, sedan fick han klart för sig att kroppen var minst 4-5 meter lång och omkring 1,5 meter bred. Åsén rodde runt den och såg den både från sidan och rakt bakifrån. Baktill höjde den sig nära två tredjedels meter över vattenytan medan den var längre framtill. Bakkroppen var tvärt avhuggen och tämligen platt, framtill smalnade den av och var något kupig. Färgen var mellanröd med mörka strimmor i vilka han såg en gränsslingrande rand. Kroppen var slemmig och fjällbeklädd.
När han var cirka tre meter ifrån djuret, som nu låg nästan stilla, reste sig plötsligt ”två fenor eller öron under ett träslamrande läte och med flaxande rörelser”. Dessa märkliga bihang sträcktes ” tills de stodo raka och spända parallella med djurets ländaxel samt glänsande hvita i solskenet”.
Åsén hade kunnat studera djuret i minst 15 minuter, innan ångbåten i Vällviken gav ifrån sig
en signal.
1600-talet
Den klassiska sägnen som tecknats ner av kyrkoherde Mogens Pedersen i Herdal, 1635. Sägnen beskriver ”två troll som stod vid Storsjöns strand och kokade något i varsin kittel” har anknytning till Sveriges nordligaste runstenen som i dag finns placerad på Frösön.